Revanscher och allvar

Igår åt jag middag med pappa och vi kom in på barndomsminnen och klassikern när jag hoppade från tröskeln hemma. På dagis hoppade nämligen alla barnen från soffan, men jag vågade inte. Istället övade jag hemma, småskaligt i all hemlighet.

Men för 2,5 år sedan åkte jag till Australien alldeles själv ett par veckor och hoppade fallskärm en solig morgon. Ha! Där fick ni alla tuffa dagisbarn!

Linna Johansson har en "träningsskola" på sin blogg. Har inte hunnit läsa igenom alla inlägg än, men känner igen mig helt och hållet i första inlägget:

"Tillbaka till början, tillbaka till skolgymnastiken. Du hatade den? Och nu har du byggt en kompakt sporthataridentitet på denna din barndoms mesta trauma? Du kan inte och du vill inte för det har skolgymnastiken talat om för dej?" (Citerat härifrån)

Här är Linna Johansson

Fy fan vad jag har bad memories från skolgympan! Gjorde allt jag kunde för att slippa. Särskilt i gymnasiet. Fick G för att jag skrev en grym uppsats om ätstörningar, visserligen samma som jag lämnade in i åttan...

Innebandy, basket och killerboll var kul. Innebandy var jag rätt bra på vill jag minnas. Basket var kul fast jag var bollrädd och basketbollar är ju så hårda och klasskompisarna var starka. När det var killerboll kunde man antingen bli bränd med flit så man fick sitta på bänken. Eller så blev man osynlig och strök omkring som ett spöke i bakgrunden - då blev man inte träffad.

Springa olika skollopp och vårrus var det värsta jag visste. Som tur var (?) var min bästis inte den mest sportintresserade heller, så vi garderade oss mot hela sportidiotin och gick en långsam promenad, kom sist och fick ingen belöningsfrukt vid målet för den var slut.

Orientering var också en pina. Fy fan! Ut i skogen, i kylan, böka in sig i buskar för att stämpla den där blöta papperslappen.

Och "redskapsgympan" med ringarna som folk hängde i som apor! Eller lianerna.

Det är nog svårt för en person som varit sportslig hela livet att förstå hur stort det här med träningen är för mig. Jag som ratat allt vad fysisk aktivitet heter, som aldrig trott på mig själv i träningssammanhang, som fnissat sönder oräkneligt antal gympalektioner, som hånat joggare och skidåkare och cyklister och gympafreaks och gymmare och fotbollsfantaster och alla andra som låtit svetten rinna och pulsen öka.

Nu glider jag själv runt i glansiga tights, en vindtät praktisk jacka, ett par makalöst fula springskor, röd i fejan och nybörjarstil i springet så det skriker om det. Men jag är vuxen, har fått en stor dos självdistans på vägen och jag har insett att min kropp liksom är till för att röra på sig.

Men den största revanschen mot min plufsiga stela gestalt gjorde jag nog i källaren på Urkraft när jag fick för mig att börja dansa afrikansk dans för c:a 3 år sedan. Det är sjukt roligt och snyggt och bra med afrikansk dans.

Såhär känns det: Jag gör ingenting ironiskt längre. Det är på riktigt.