Om loppet

Vissa känslor är likadana idag som när jag var liten. Nervositet till exempel. Jag har alltid haft lätt för att bli nervös, eftersom jag varit så osäker, försiktig och ängslig av mig. Jag var nervös första dagen i skolan - efter alla sommarlov. Nervös för att ha "redovisning" inför klassen. Nervös för att gå till doktorn, tandläkaren, gynekologen. Nervös för att resa. Såklart att de flesta blir nervösa och pirriga i sådana situationer, men när jag blivit nervös har jag svimmat, spytt, gråtit, haft frossa, sprungit på toa stup i kvarten, mått illa, blivit vit i ansiktet, yr, o.s.v.

I lördags var jag nervös hela dagen. Samma känslor som när jag var liten, bara att jag lärt känna dem och därmed kontrollera dem en aning. Åt pasta till lunch och middag och drack mycket vatten hela dagen. Tvättade och städade för att ha något att göra, men för att inte ta ut mig så hårt. Har ju någon sorts förkylning i kroppen så jag satsade på att ta det piano.

Men det var rätt svårt, för jag var så uppe i varv. Adrenalin heter det va? Lyssnade på hög musik och kunde inte stå stilla. Fick jobba med att andas lugnt för att inte få hjärtklappning.

Varför så nervös?
1) Jag hade aldrig sprungit en hel mil förut
2) Jag hade aldrig sprungit lopp förut. Inte ens i skolan. Som ni läst tidigare hatade jag skolgympan och promenerade alltid när vi skulle springa. Ibland tog jag bussen i smyg med min bästis.
3) Jag har inte tränat alls så mycket som jag hade tänkt under sommaren. Sist jag sprang var det jättejobbigt och jag hade vansinnig håll i sidan.

4) Jag hade involverat så många i Midnattsloppet, fler och fler anmälde sig, folk som är mycket mer vältränade än jag. Jag hade skrivit om det på Facebook, fått lycka till-kommentarer och många gamla bekanta som skrev "jag ska också springa", som om JAG var i samma klass som dem!
5) Jag hade inte en blekaste aning om hur det egentligen skulle gå...

Jag och min kille cyklade till startplatsen, där jag mötte upp en av mina bästa vänner. Hon var också nervös, men mest för att hon ville hålla sin tid: att springa på c:a 50 min. Jag hade ingen tid! Trodde det skulle ta minst 70 min.

Jag gick till min startgrupp, efter att jag stått i lång kö för att få pinka ut de sista nervositetsdropparna i en bajamaja.

I startgruppsgänget blev jag pinknödig igen, p.g.a. nervositeten. Men sysslade med att knyta skorna istället. Typ fyra gånger. 

Rätt vad det var rörde vi oss framåt och plötsligt blev det någon sorts gemensam uppvärmning med ett par käcka typer från Sats till Black Eyed Peas. Jag viftade lite på armarna, men ville inte trötta ut mig. Och PANG så gick startskottet och så var det bara att börja lufsa. Första 5 km fick jag hålla igen för att inte springa alldeles för snabbt, jag var speedad som ett fulladdat batteri och försökte hålla joggtempo, men sprang om joggare på joggare. Innan Sofiabacken tog jag det piano, men backen var inte ALLS så jobbig som jag trott. Jag joggade upp i mycket långsamt tempo. Till nästa Midnattslopp ska jag våga springa snabbare i början - den lättare biten av loppet. Efter backen hade jag redan sprungit 5 km! Då vågade jag öka farten och sprang om ett par sniglar. Vid det här laget hade jag även tagit till mitt vapen: ipoden med Midnattsloppslistan och lyssnade på musik som skulle få den slöaste soffpotatis att röra på fläsket. T.ex: 

I backen upp till Mosebacke stod pappa, som fick en kram. Götgatan - St Paulsg - Mariatorget - Mål, var piece of cake. Jag sprang snabbt och flinade hela vägen för att det var så kul. Fullt med folk som stod och hejade på bara mig. Började dock spurta lite för tidigt på Hornsgatan och fick jogga in i mål.

Endorfinerna flödade och jag joggade ner till mötesplatsen vid stranden där kompisar och killen väntade. De var i startgrupper före mig och sprang alla under 60 min. Efter ett bad gick vi till Strand och tog en öl eller två. 

Ska anmäla mig till nästa års Midnattslopp så fort anmälan öppnar. Det här var så himla kul!